Junior

Förlossningen

Jag vaknade onsdagen den 2 september 2009 av att vattnet gick. Jag tittade på klockan och såg att hon var 23:30. Jag kände hur vattnet forsade ur mig så fort jag rörde mig, det ville aldrig ta slut. Konstigt nog blev jag inte rädd utan fokuserad och kanske rent ut av lättad att det äntligen var dags. Alex hade precis lagt sig och blev väldigt fokuserad även han. Tur nog var väskan redan packad så Alex ringde efter taxi och vi klädde på oss. Jag hade inga värkar utan var mest orolig för att blöta ned hela taxin. Vi hade planerat och fått plats att få föda på BB Stockholm, men tyvärr tar dem inte mot förtidigt födda barn utan vi fick vända oss till SÖS. Vi båda visste att det finns risker med för tidigt födda barn, men vi var ändå lugna... vi var ju ändå i vecka 35 och allt hade hittills set bra ut.

Väl framme på SÖS mottog en otroligt vänlig själ oss. Minns inte hennes namn men hon var undersköterska och skulle skriva in oss. Vi fick vårt rum där vi fick vara resten av tiden. Förlossningsrummet var litet och opersonligt och såg inte alls ut som ett av rummen på BB Stockholm. Men vad gjorde det, jag kände mig trygg för att sköterskan hade satt på mig två band med apparater där den ena visade Juniors hjärtslag och den andre visade mina sammandragningar. Kändes som allt var under kontroll.

Undersköterskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 1 cm. Hade inte alls haft ont och blev förvånad. Men efter några timmar började jag känna värkarna och fick morfin. Det kändes verkligen som en kraftig mensvärk. Helt plötsligt inser jag att det var torsdag och solen lyste in på rummet. Vi öppnade fönstret för att få in frisk luft och jag hade nu kommit igång med värkarbetet på riktigt. Alex hjälpte mig att förvarna när han såg att en sammandragning var på G och han peppade mig. Jag bad om mer smärtstillande och fick börja med lustgasen. Tog en stund att förstå sig på hur lustgasen fungerade. Det gällde att andas in den innan själva värken gjorde ont. Tillslut tyckte jag inte att lustgasen alls hjälpte och bad om epidural. Men de ville inte ge mig det än utan de höjde doseringen på lustgasen. Efter några timmar skrek jag igen att nu orkar jag inte mer och de höjde doseringen i lustgasen igen. Jag minns att jag undrade varför de inte höjde till max dosen från början.

Sköterskan kom in och kollade läget och nu var jag öppen 5 cm efter 18 timmar. Jag fick då ett ok för epiduralen och de ville även sätta in ett värk stimulerande dropp. Jag hade hört talas om hur jobbigt det är att ta epiduralen men det gjorde inte alls ont. När den väl gav effekt kändes det lätt att föda barn. Detta skulle jag greja om det fortsatte såhär. Tyvärr har epiduralen den effekten att sammandragningarna kan avta och självklart hände det mig också. Doktorn beslutade att öka det värk stimulerade droppet och det satte fart nästan med än gång. Så ont jag fick då har jag inte haft någon gång. Jag skrek, grät och skakade av smärta. Jag blev rädd att detta kommer jag aldrig att klara. Fick värkar en gång i minuten och ibland blev jag så groggy av lustgasen att jag försvann in i en dimma. Alex har i efterhand berättat att jag inte var kontaktbar alls och att det var skrämmande att se.

På slutet hade jag gett upp flera gånger. Hade väl panik i mellan åt och tyckte att profylax kursen inte gett oss något. Hjälpte inte alls, helt värdelöst och bort kastade pengar. Barnmorskan och Alex fick säga åt mig på skarpen. De tvingade upp mig på en pilates boll som jag fick sitta och gunga på. Det är tre skift per dygn och ibland fick man en barnmorska man kände sig trygg med och ibland fick man en barnmorska man snarare blev rädd el arg på. Då längtade jag efter skiftbytet medan jag grät när den där "snälla" som förstod mig skulle sluta. Det värsta av allt var att jag inte fick mat under hela tiden på förlossningen. Fanns liksom inga krafter kvar längre. Vet att jag gick på toaletten för att kissa några gånger och då kollade jag efter ett kök i smyg men jag sade inget till Alex. Matlusten försvann så fort en värk satte igång.

Äntligen var jag öppen 10 cm och barnet låg i bäckenbotten och jag kunde börja krysta. Kände ingen smärta alls när jag fick börja krysta. Det var som en befrielse och jag fick nya krafter från ingenstans. Jag blev nästan glad och kunde le. Alex snappade upp detta och även han blev glad för nu var det ju så nära. Jag krystade i ca 30 min men Junior kom inte ut. Doktorn tog då beslutet att hon skulle försöka med en sugklocka och om det inte gick skulle det bli akut kejsarsnitt. Jag försökte mitt bästa och svetten rann men Junior kom inte ut. Snabbt avbröt de för Juniors hjärtljud blev lägre och det handlade om minuter. Jag insåg nog inte faran utan blev lättad över att det jag inte längre behövde prestera något. Det var nu upp till läkarna. De sprang med mig rullades in i operationssalen och jag hörde hur dem alla skrek till varandra. De checkade av att allt fanns på plats. Jag blev förvånad över att det var så många som behövde vara där. Tror jag såg minst 10 personer och sen sade någon godnatt till mig. Jag har fått för mig att man räknar ned från 10 för att sedan somna in, men så var det inte. Jag deckade på en sekund. Klockan var nu 01:26 fredag morgon.

Jag vaknade upp tidig fredag morgon av att Alex stod vid min sida och sa hej och att en sköterska gav mig syrgas. Jag var så inne i min andning att jag började med min egen andningsrytm för det kändes som att jag inte kunde andas alls. Både Alex och sköterskan sa åt mig att det inte var några problem men jag blev arg och frustrerad över att de inte förstod mig. Alex nämnde att Junior mådde bra, men i den sekunden struntade jag i det för jag var helt inställd på att jag höll på dö. Tillslut lugnade jag ned mig och jag insåg att jag inte heller kunde röra benen och det var därför jag kände sådan panik. Sköterskan sa att det är fullständigt normalt. Man blir lite förlamad då de ger än en extra skjuts av epiduralen innan snittet görs. Jag kände att jag fick acceptera hennes förklaring och fokade på vad Alex faktiskt sagt. Junior mår bra och jag ska få träffa honom. Först behövde vi bara lite näring och rullades in till föräldrarummet där vi fick födelsedagsfrukost. Snart mycket snart skulle jag få träffa Junior för första gången utanför min mage.

Mitt första möte med Junior...

...tyvärr fick jag inte tillbringa dem första timmarna med Junior då jag var nedsövd efter kejsarsnittet. Jag sov ovetandes om att Alex i samma stund fick vara med om en av sina lyckligaste stunder i livet. Han hade fått ta emot Junior direkt efter snittet och han fick bära sin son in till neonatal avdelningen. Väl därinne satt Alex i en fåtölj med Junior nakna lilla kropp mot sitt bröst. Han kände värmen mellan dem två och fick en kontakt han aldrig kunnat drömma om. Vi båda hade aldrig kunnat föreställa oss eller ens kunnat förbereda oss på vad det innebar att bli föräldrar. På bara en nanosekund var vi båda blixt förälskade i den lilla varelsen. Nu visste vi med utan tvekan vad meningen med livet är.

Alex kände att han ville att jag också skulle finnas närvarande och gick för att vara med när jag vaknade ur narkosen. Alex och en sköterska pratade med mig och jag hörde dem på distans men det enda jag hade i huvudet var min andning. Jag fick panik när jag vaknade och trodde att jag hade problem med min andning. Sköterskan höll nämligen en syrgasmask framför mig och jag kopplade direkt till lustgasen och började andas som jag gjorde under förlossningen. De båda sa till mig på skarpen men jag ville inte lyssna. Minns att Alex nämnde att Junior mår bra, men jag svarade bara irriterat att det skiter jag i för just nu kunde jag inte andas. Jag hade inte heller någon känsel i benen. Jag försökte röra på benen men det gick inte. Fick i efterhand förklarat att det berodde på narkosen och den extra skjutsen av epiduralen jag fick under snittet.

Tillslut kvicknade jag till och de rullade in oss till föräldrarummet där vi åt vår frukost och sedan rullades jag ned till Junior. Han var underbar. Så söt så fin så lik mig. Jag var samtidigt så rädd. Jag hade svårt att förstå att den lilla vackra varelsen hade kommit från mig och att jag nu var mamma. Drogerna i min kropp hjälpte inte heller. All smärtlindring fick mig att vara lite borta men ändå närvarande och det gjord ont i magen att hålla i Junior. Jag hade honom en timme i min famn men sen orkade jag inte mer. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till vårt rum för att sova lite. Vi visste ju nu att det var över och att han mådde bra där han låg. Visst han hade gnytt lite men läkarna sa att det var normalt då han kanske hade skadats lite i lederna när de drog ut honom ur magen.

Vi båda sov och åt ytterligare. Vi kände oss båda utmattade men hade nu mer energi att orka ta in vad som pågick. Vi båda ville minnas det som hänt och skulle hända, inte var dag man blir mamma och pappa. Vi var så lyckliga och hade redan ringt och meddelat alla vi känner att nu äntligen var Junior född och vi mådde bra. Jag ville passa på att ta det lugnt dels på grund av att vi inte sovit på nästan tre dygn och dels för att jag visste att ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och här fick Junior den vård han behövde. Hemma skulle det bara finnas mig och Alex. Så Alex sprang ned till Junior flera gånger medan jag låg på rummet och vilade. Tyvärr är det ett visst handikapp med ett kejsarsnitt. Jag kunde varken sitta el gå de första två veckorna.

Senare på eftermiddagen var min längtan för stor och jag ville ned till Junior. Jag satt med honom igen mot mitt bröst. Amningen hade inte kommit igång än, vilket kunde dröja när man hade fått kejsarsnitt. Nu var jag mer vaken och jag kände min mamma instinkt som kom smygandes. Alex hade ringt till pappa för att få låna hans kamera. Pappa ringde och sa att han fanns vid sjukhusets entre och Alex sprang för att möta honom. Medan Alex var borta hade Junior somnat vid mitt bröst.

Vår älskade Junior bara några timmar gammal.

Juniors sista andetag

Junior hade somnat vid mitt bröst och jag kände värmen mellan oss. Alex var borta för att hämta en kamera han skulle få låna av pappa. Plötsligt känner jag hur Junior blir tung mot mitt bröst och jag kikar ned på honom. Jag lyfter på hans huvud och ser att han har spytt blod och att han är alldeles livlös. Jag skriker på hjälp och blir i den stunden helt paralyserad. Sköterskorna försöker skaka liv i honom men inget händer, de skriker på läkaren och de springer sen iväg med Junior till ett annat rum. Mitt i allt kaos kommer Alex tillbaka och jag ser hans skräck i hela hans kroppsspråk. Han säger kort att han följer med Junior i andra rummet sen ligger jag där ensam.

De alla var borta i nästan en timme och det var den längsta timmen i mitt liv. Jag skrek och grät och var så frustrerad. Jag kunde inte röra mig, jag ville bara springa in efter dem men var helt hjälplös. Här låg jag ensam på neonatal avdelningen med flera bebisar. Jag såg sen en mamma som satt med sitt förtidigt födda barn. Hon såg helt förskräckt ut och jag insåg att jag antagligen skrämde livet ur henne. Hon var nog lika rädd hon, vem vet hur det skulle gå för hennes barn. Hon blev väl medveten om hur allvarligt det var att hennes barn fötts för tidigt. Tillslut kom det in en sköterska till mig som försökte lugna ned mig, men det gick inte. Alex kom då in och sa att Junior var vaken och fick hjälp med andningen. Han sa att jag nu måste klara mig ensam så att inte Junior var ensam därinne. Självklart ville jag att Juniors föräldrar var med honom och nu när jag inte kunde då jag låg i en säng oförmögen att röra mig fick han vara det stödet Junior behövde.

Jag har ingen tidsuppfattning alls men under en period varvade Alex och barnläkaren med att komma in till mig och rapportera vad som hände och vad de gjorde för att Junior skulle kunna leva. Barnläkaren insåg allvaret och sa att Junior behövde flyttas till KS el Huddinge Sjukhus för de är de ända som bedriver respirator för barn. Just nu satt det två sköterskor som pumpade luften till Junior. Han sa även att han inte kunde förstå vad som var fel för Junior hade ju mått så bra redan när han kom ut och fått bra resultat på apgartesten. Det bestämdes att Junior skulle flyttas till Huddinge och att överläkaren där skulle komma till SÖS för att möta Junior. Så det ordnades med ambulans till Junior och även oss. Junior skickades iväg innan oss. Vi fick invänta våran ambulans. Vi kunde inte åka med i samma då jag var sängliggandes.

När vi kom fram till Huddinge fick vi vänta en stund tills överläkaren mötte oss. Vi fick se Junior och han låg där med sin respirator. Han såg så liten och ynklig ut. Jag fick panik känslor och klarade knappt av att vara därinne. Det kom pip ljud från de olika apparaterna som var kopplade till Junior som tjöt till ibland för att larma att det behövdes en åtgärd el för att informera om vad de gjorde. Överläkaren som var barnläkare där berättade att Juniors hjärta stannat under färden till Huddinge men att han nu var stabiliserad. Han visste inte vad som var fel men att nu hade man börjat ta alla tester som kan tänkas göras och att det bästa vi nu kunde göra var att vila. Vi hade ju trots allt inte sovit ordentligt sen i onsdags och nu var det fredag natt.

Vi fick ett rum nära Junior men precis när vi skulle släcka kom sköterskorna in springandes att sa att vi måste fort tillbaka till Junior. De sprang med mig och Alex strax bakom. När vi kom in till Junior stod läkarteamet där och larmen tjöt. Det var den värsta mardrömmen någonsin. Vi ville bara vakna. Läkaren berättade att hjärtat stannat igen men att Junior åter igen var stabiliserad. Stackars lilla Junior vad han fick kämpa, vi insåg nu att nu handlar det om liv och död och att det inte var läge att krascha utan nu måste vi försöka vara starka för Juniors skull. Så vi gick för att vila igen.

Jag och Alex var så trötta och jag hade så ont efter mitt kejsarsnitt. Jag hann inte tänka på mig själv så det var skönt att sköterskorna kom ihåg mig och gav mig smärtlindring när det behövdes. De väckte mig var 6:e timme för att ge mig smärtstillande. Alex och jag var visserligen helt utmattade men det var inte så lätt att sova när man inte visste om man skulle få se sin son levandes igen när man vaknade. Läkarna lovade oss att de självklart skulle hämta el väcka oss om något hände. Både jag och Alex var livrädda att behöva vakna av att de skulle komma med ett besked som man vi då inte riktigt vågade säga högt. Vi grät mycket och höll om varandra och peppade oss om att det kommer gå bra. Vi måste våga tro på hoppet och på Junior. Ger vi upp nu så ger vi ju upp vår son och det kändes fel.

Vi vaknade tidig lördag morgon och fick prata med läkaren. Han berättade att inget hänt när vi sov och han var fortfarande stabiliserad men i kritiskt tillstånd. Läkaren förklarade för oss att nu är det viktigt att vi förstår hur allvarligt sjuk Junior är. Han berättade att Junior blödde inombords lite överallt och att han inte kunde andas själv. Han hade höga blodgaser vilket betyder att han hade hög halt av mjölksyra i blodet och att han hade börjat svullna då han fick vätska, blodplasma och antibiotika i kroppen. Hans lilla kropp orkade inte att balansera allt. De hade även sett att det nu fanns några mörka fläckar i hjärnan. Fläckarna kunde vara blödningar men än visste man inte. Läkaren sa att Junior antagligen fått en septisk chock som är en reaktion kroppen får av en infektion. Antagligen har han smittats av en bakterie under förlossningen som hade lett till en blodinfektion. Tyvärr kunde de inte än veta vilken bakterie utan det tar några dagar att få provsvar. Vi fick helt enkelt avvakta och hoppas att Juniors kropp svarade på den behandling han fick. Junior fick antibiotika mot allt innan man visste säkert vad det handlade om.

Hela lördagen gick och Junior blev varken sämre el bättre. Alex ville vara hos Junior så mycket han kunde och tog flera bilder. Jag försökte att vara hos Junior men fick panik varje gång jag gick in i rummet. Jag klarande inte av att hantera alla pip jag hörde och att se Junior så sjuk. Jag bara blundade och skrek att de fick rulla ut mig. Så hela lördagen var Alex hos Junior så mycket han kunde medan jag försökte vila. Vi båda var hos Junior på lördag kvällen och sa godnatt. Natten till söndagen sov vi hela 10 timmar. Jag tror vi kände oss tryggare och att Junior faktiskt kunde bli bättre. Han hade inte blivit sämre och läkaren hade berättat att värdena blivit en aningens bättre.

När vi vaknade på söndagen fick vi höra att Junior blivit sämre. Var inte alls det vi ville höra. Juniors njurar hade lagt av och han behövde en ECMO maskin (en konstgjord lunga som syresätter blodet). Hans vätskebalans var inte bra så han svullnade för mycket. Så åter igen behövdes han flyttas för att kunna få dialys och tillgång till ECMO maskinen som inte finns på Huddinge utan på KS. Den här gången fick vi åka i förväg och vi installerade oss på ett nytt rum. Sedan fick vi avvakta tills Junior kom med ambulansen. Läkaren skulle på vägen göra en röntgen på hjärnan för att se hur pass mycket Juniors hjärna påverkats. Det visade sig att hjärnan var mycket svullen och att de behövde mäta hjärnaktiviteten. Finns det ingen hjärnaktivitet finns det ingen anledning att fortsätta den intensiva vården.

Medan vi väntade på svaren ringde vi våra familjer och bad dem komma in. Vi behövde deras stöd. Vi förstod att det var en mycket liten chans att det fanns någon hjärnaktivitet kvar. Jag ringde även min kusin som är präst. Jag tvingade mig även nu att sitta med Junior trots mina panik känslor. Det var faktiskt läkaren som hade fått mig på andra tankar. Inte ville jag vid senare tillfälle ångra att jag inte fanns vid hans sida ifall det här var slutet. Jag kunde nu sitta i rullstol och kunde nu sitta och titta på Junior. Jag och Alex pratade med honom och klappade hans stora svullna kropp.

Efter någon timme hade våra familjer samlats och läkaren berättade vad som hade hänt. Alex pappa hade kört upp från Göteborg. Vi fick veta att Alex pappa hade ringt till polisen och bett om tillstånd att få köra fort då det var ett akut läge och handlade om timmar innan kanske Junior dog. Helt otroligt men han hann komma upp. Vi bestämde då att ha ett nöd dop innan provsvaren från hjärnaktiviteten kom. Min kusin höll i den och vi samlades kring Junior. Vi hade från början bestämt att inte döpa Junior men i den stunden var det ingen fråga. Det var självklart att Junior skulle få en värdig ceremoni. Junior döptes och fick sin pappas efternamn. Vi hade redan tidigare under graviditeten bestämt namn men dem namnen kändes fel då han kanske inte skulle leva vidare. Det var inte meningen att han skulle få dem namnen utan han döptes till Junior. Under hela graviditeten var arbetsnamnet Junior och Junior fick det bli.

Efter dopet fick vi provsvaren och det visade sig att det inte fanns någon som helst hjärnaktivitet kvar. Jag och Alex sa då att vi ville att Junior skulle somna in i min famn. Vi gick in till Junior och läkaren kopplade bort allt det som höll honom vid liv. De lyfte Junior till mig och jag kramande honom hårt. Juniors hjärta slutade slå fort och han dog i mina armar. Klockan var nu 21:51 söndagen den 6 september 2009.  Jag och Alex var lugna och vi satt där en stund och sa hej då. Läkaren förklarade att vi fick se Junior igen så ofta vi ville innan vi åkte hem. Vi bestämde att vi nu behövde vila och smälta allt som hänt för att sedan dagen efter säga hej då till Junior. Vi sa hej då till våra familjer och gick för att sova. Nu behövde jag och Alex få ro och bara hålla om varandra. Ingen annan i det läget hade kunnat trösta oss.

Kollaget visar Juniors resa. Bilder säger ibland mer än vad ord gör.

Juniors begravning

Både jag och Alex visste att det var bäst för oss om vi hade begravningen så fort så möjligt så att vi inte drog ut på det hela. Vi var medvetna om att begravningen är ett sätt att säga hej då för att kunna gå vidare, men var skulle vi få all energi till att ordna den. Vår sorg hade tagit över och vi klarade inte av att ringa dem samtal som behövdes göras och vi ville inte heller låta någon annan hjälpa oss för det var samtidigt viktigt för oss att vi fick styra allt. Att få planera och göra de val som behövdes är en del av bearbetningen av sorgen.

Tredje veckan efter Juniors död fick vi båda lite halv panik när vi insåg vad tiden gått så fort och att vi nu måste ta tag i begravningen. Vi visste redan med än gång att vi ville begrava Junior på Skogskyrkogården. Där känner vi att vi kan känna lugnet, en harmoni med naturen och Junior. Vi valde min kusin som höll i dopet som präst och vi hade flera möten med henne där vi valde psalmer och ordningen. Vi valde att spela upp låten Halleluja med Jeff Buckley som ingångsmusik och hade låten Fix you med Coldplay under avskedet. Dessa låter är nog en av dem vackraste låtarna vi hört och dem berör oss båda och artisterna sjunger dem med sådan inlevelse att det känns så äkta att det passade vår ängel Junior. Alex mamma hjälpte oss med blomarrangemanget. Hon lade ut blommor, kvistar, äpplen och rönnbär runt kistan och ett hjärta av mossa på kistan. Vi hade bestämt att vi ville ha höstens färger då det är höst och kapellet på skogskyrkogården hade höstens färger. Kapellet heter Hoppets kapell vilket betyder mycket för oss. Känns som ett tecken till oss att det finns ett liv efter det här, att vi kommer kunna ta oss igenom det här och att Junior har det bra där han är.

Under en begravning håller prästen ett griftetal. För att få inspiration till talet satt min kusin med oss under några timmar för att höra hur vi kände och känner för Junior från dagen vi väntade barn till att han föddes och dog. Vi pratade även hur han påverkat oss och andra den korta tid han levde. Detta var ett mycket djupt samtal som vi nu i efterhand är glada att vi hade. Det tvingade oss att tänka efter och faktiskt försöka se det ljusa i denna bisarra situation. Nedan följer griftetalet som jag anser säger allt om våra känslor just nu, vårt sinnestillstånd som blandas av så mycket, av det som hänt och det som vi vill ska hända och det viktigaste av allt-hur mycket Junior påverkat så många i omgivningen.

Griftetal till Juniors ära och för allas hopp

När nytt liv blir till tycks tiden stanna. Så var det då Junior föddes. Camila & Alexander ni tecknade en vacker tavla av Juniors födelse: Ni hade levt med en djup kärlek till honom i nästan nio månader och då ni den 4 september möttes, i födelseögonblicket, kapitulerade ni helt inför Junior. I ett omvälvande NU blev ni föräldrar. Ni blev en familj och fick ge och ta emot gränslös kärlek. Ni kände igen er i honom. Det var en energi i nuet som knöt ett evigt band mellan er.

När nytt liv blir till tycks tiden stanna. Så var det då Junior döptes. På ett annat sätt stod tiden då still. Tiden var ur led. Klockan på väggen hade på riktigt stannat där på KS, den gick en sekund fram en sekund bak. Vi var tillsammans och delade nuet då Junior fick ett nytt liv som döpt in i kyrkan. Juniors namn nämdes då tillsammans med Guds namn för att bekräfta det eviga liv som Junior har hos Gud. Dopljuset lyser intill kistan här idag som en påminnelse om Jesus som sa: Jag är världens ljus. Jag är med er alla dagar och jag ger er evigt liv. För alltid har Junior ett alldeles eget rum i era hjärtan. Junior har fått allas våra hjärtan att växa. Både gravsten som ni valt och farmors dekoration här idag är symboler för detta och för er kärlek.

När nytt liv blir till tycks tiden stanna. Så var det också då Junior dog. En bottenlös förtvivlan slog emot som en oändlig våg. Tiden tycktes stanna helt tvärt. Det som hände då blev för alltid en ny startpunkt varifrån resten av livet kommer att börja. Juniors korta liv innebär så mycket mer än vad vi någonsin kan förstå. Saknaden efter honom ger helt nya perspektiv på livet. Det sägs att varje människa rymmer en hel värld men att saknaden efter henne är större än ett helt universum. På den ocean av kärlek som han innebar sprids nu i sorgens skugga ringar på vattnet. Ringar på vattnet av nytt liv. Junior har fört oss närmare varandra.

Någon sa att sorgen går att beskriva som en skugga av kärlek. Bara den som har älskat kan sörja. Kärleken är i sig något som spränger alla gränser och ger nytt liv! Lights will guide you home lyder Coldplays text vars musik vi snart ska få höra. Ljuset kommer att lysa i mörkret. Ett nytt hopp kommer att växa fram och visa vägen ut ur sorgens mörker! Jesus säger, ”Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade”. Detta är ett löfte som ger hopp mitt i sorgen här i Hoppets kapell.

När vi idag överlämnar Junior i Guds händer får vi tro att döden inte är det mörka slutet utan början på något nytt. Lights will guide you home. Junior får nu vila i Guds ljus och frid.

Junior är i vår kärlek och i vårt hopp för evigt bevarad.

Amen

Juniors begravning - 7 oktober 2009

Junior vår kärlek är gränslös. Du lever i våra hjärtan.

Den 23 november kl 11.30 var det Junors gravsättning

"Må dina ögon blandas med solen.
Må dina andetag sammansmältas med vindarna.
Må ditt vatten blandas med oceanerna.
Må din aska bli ett med jorden.
Må du gå till himlen eller till jorden,
vilken än din riktning är".

från VEDA skrifterna 1500 f.kr

"Sorgen är det pris vi får betala för att vi älskar och uppskattar människor.
Sorgen är därför någpt positivt, hur obegripligt svår sorgen ändå kan vara att uthärda och måste få vara.
Livet är inte en självklarhet, inte en mänsklig rättighet.
En ofattbart svår stund som denna lär oss att inse att livet inte är en gång för alltid givet.
Det kan också lära oss att bättre slå vakt om livet.
Bättre slå vakt om våra medmänniskor.
Bättre slå vakt om varandra".

Jerzy Einhorn