OBS jag stänger denna blogg inom kort!

Hej alla, jag kommer som sagt var att stänga ned denna blogg inom kort.

Jag kommer att fortsätta att blogga men på en ny blogg:
http://camilasuniversum.com/

Ni undrar säkert varför?
-Jo för att jag vill ha en egen domän och med dagens teknik uppdateras de olika bloggarna relativt ofta och då vill jag passa på att skapa min nya blogg på en plattform som jag anser har bäst features.

Tack för att ni följer mig och har tålamod med mig, jag hoppas verkligen att ni hittar till mitt universum!

Kramar Camila

Mitt hjärta dunkar för dig Junior

Alex tog en bild på mig när vi besökte Junior på nationaldagen. Jag känner så mycket varje gång och det gör så ont. Jag var så trött i måndags och jag kände mig så bedrövlig, och det är så många blandade känslor. Jag känner mig harmonisk när jag väl är där och samtidigt så sorgsen.

Vad är det som händer, min mage har ett eget liv

Ok, såhär är det. Ca 4 dagar innan jag får mens får jag alltid migrän. Jag skämtar inte, det är verkligen så. Jag mår illa och klarar inte av dagsljuset och vill helst bara sova. Jag blir helt nedslagen och undrar varje gång om jag håller på att bli sjuk. Det är så lustigt att jag typ varje gång undrar det då jag borde ha lärt mig vid det här laget att min mens är på g. Men det är väl min omedvetna dröm att jag är gravid och hoppas inget annat innan annat är bevisat.

När mensen väl sätter igång svullnar min mage så mycket att det ser ut som att jag är gravid i femte månaden. Jag har nästan svårt att andas för att magen är så spänd. Jag blir så ledsen då för det gör ont och man känner sig så jäkla osexig. Inga kläder passar och man undrar vad är det som händer i magen. Det är verkligen som att den har ett eget liv för jag kan inte kontrollera vad som händer. Jag går upp ca 1-2kg bara i vätska, så det är lite crazy. Jag hade absolut inte dessa tydliga pms innan Junior.

Så nu sitter jag här med min mage och undrar vad jag ska skylla på denna gång när alla stirrar på den. Alla förväntar sig att jag när som blir gravid och så fort den är stor ser jag hur alla funderar och försöker att granska den i smyg. Ibland inbillar jag mig så klart att folk undrar men jag ser ändå att många riktar sin blick ned mot magen.

Jag ska iaf fortsätta med min akupunktur, och kanske finner min kropp mer balans som gör att magen lugnar ned sig. Man vill ju ändå tro att det kan bli bättre, el ska man behöva drabbas varje månad tills man hamnar i klimakteriet.

Nattligt besök

Vi var på en överraskningsfest igår och det blev sent. Vi tog en taxi som släppte av oss vid 2:30 tiden utanför huset. Vi såg en man som kom gående mot oss när vi lämnade taxin. Vi låste upp vår dörr och skulle precis gå in när vi märker att mannen går in på vår tomt. Vi skyndar in och låser dörren. Mannen skriker att han vill åt mig, då han hade sett en kvinna. Han är väldigt full och börjar banka på dörren och rycker i handtaget. När han märker att han inte kommer in går han runt huset för att hitta en lucka att ta sig in i. Alex ber honom att lämna vårt tomt men han bara skriker att han hör tjejer i huset och han vill ha dem. Han börjar banka på dörren igen och försöker på nytt komma in. Vi ringer då polisen som säger åt oss att absolut inte öppna dörren för att försöka att mota bort honom. Polisen kom ganska omgående, men minuterna innan polisen kom kändes som evigheter, både Alex och jag var lite rädda. Det var otäckt då mannen var så manisk och bara skulle in. Han gav sig inte och vi var rätt tacksamma att han var så full, för då klarade han inte av att bryta sig in, vilket han kanske annars skulle ha klarat av. Vi valde att inte gå vidare med ärendet utan polisen plockade in honom så han kunde nyktra till hos dem under natten. Det visade sig att mannen var asylsökande och inte alls hörde hemma i vårt område. Han måste han hamnat här av en slump så vi känner oss inte särskilt oroliga över att han ska hitta tillbaka till oss. Han var galet full och hade ingen koll på alls var han var så polisen såg honom inte heller som ett hot. Klockan var 3:30 när polisen hade lämnat oss. Vi var så klart omskakade och vi hade svårt att somna. Vi båda är ganska trötta idag så vi ser fram emot en god natts sömn ikväll.

Önskar så att det var Junior som gav oss ett tecken

Detta lilla handavtryck finns på väggen ned i källaren i vårt hus. Det känns lite speciellt då det är en liten bebis hand. Jag mätte den och den är precis lika stor som Juniors handavtryck som vi tog på sjukhuset. Jag blir lite nyfiken hur det kommer sig att den som gjorde väggen valde att göra detta med sin bebis.

Jag tycker det känns lite bra att handen finns där, kan inte riktigt förklara varför men det känns som att det är meningen. Jag kan tolka handen hur jag vill. Ibland är slumpen bra. Tänk att vi förlorat en bebis och sen flyttar vi in i ett hus med en bebishand. Det konstiga är att vi aldrig tidigare sett den. Ibland önskar jag att det var ett tecken från Junior. Folk skulle väl tro att man blivit galen. Men det hade underlättat att få tröst/hopp från den andra sidan.

Vi kommer att göra om väggen så småningom då denna fula pizza väg är gräslig, men vi kommer nog att spara denna lilla hand då den ger mig bra vibbar.

IVF - Provrörsbefruktning

Jag har nu genomgått min första IVF. Vem anande att detta skulle krävas. Känns sjukt overkligt att behöva kämpa så mycket för ett barn, när det var så lätt med Junior. Jag har valt att inget säga tidigare, vet inte varför men har bara inte velat outa det. Kanske för att det känns som ett misslyckande. Så det är därför mitt bloggade legat på is. IVF:en har pågått i en månad och tagit upp alla mina känslor, så det har inte funnits något annat att blogga om. Sen så ville jag inte heller bli för uppslukad av IVF:en och blogga om det för det bästa är att tänka på annat. Men nu känns det ok att berätta för er.

Våra läkare beslöt i slutet av januari att vi skulle få börja med IVF pga allt som vi har genomgått. De menar att chansen att jag blir gravid på egen hand är liten då jag har opererat bort min ena äggledare och de förstod att våra psyken började ta för mycket stryk. Att förlora ett barn och sedan inte kunna få barn är något som sakta men säkert tär på en tills man inte har någon energi att se det ljusa i livet. De flyttade fram oss i kön, som faktiskt är nästan 1,5år. Gissa om vi blev otroligt lättade. Vi är så tacksamma över att vi får denna hjälp av landstinget. Vi hade aldrig orkat vänta i 1,5 år så vi hade antagligen behövt att gå privat vilket kan kosta ganska mycket. Behandlingen behövs anpassas till min mens cykel så det bestämdes att vi skulle börja med första försöket i April.

Jag började alltså att ta hormonsprutor i april. Lite läskigt då man tar dem själv i magen. Jag tog en per kväll i fem dagar, sen tog jag 2 sprutor per kväll i ytterligare några dagar. Jag mådde sjukt illa och fick huvudvärk i början innan kroppen vande sig och var mer i balans. Jag fick även två sjukt stora finnar som jag aldrig brukar få.

Efter några dagar tog jag blodprov och gjorde ett ultraljud för att kolla att mina värden var ok och att äggblåsorna hade utvecklats som de skulle. Jag var otroligt orolig för en överstimulering som kan bli ganska allvarlig. Min oro fanns då jag hade svullnat en del i magen. Allt såg ok ut så jag kunde sen slappna av.

Sen den 10:e dagen var det dags för den sista 3:e typen av spruta som sätter igång ägglossningen. Inom 36-39 timmar måste äggplocket ske efter att den sprutan är tagen. Gissa om jag svullnade av den sprutan. Jag gick nästan upp 2 kilo. Vi åkte in till kliniken för själva äggplocket. Fy fan vad ont de gjorde. Jag fick alvedon, lugnande medel och morfin. De berättade att tyvärr kan man inte lindra smärtan på själva äggblåsorna så de sa att de kan göra ont beroende på hur de sitter. I början kändes det knappt och jag trodde att jag skulle klara allt galant. Sen helt plötsligt kom en smärta som är väldigt svår att beskriva. Jag skrek och svetten rann. Jag kunde inte ligga still. De gav mig mer morfin men det gick ändå inte. Så de lyckades bara att göra hål på 9 äggblåsor av 10. Jag mådde sen ganska ok och stannade kvar två timmar och sov. Sen åkte vi sjuktransport hem och jag gjorde inte så mycket mer. Tur nog hade jag tagit ledigt i några dagar så jag låg hemma och vilade. Att gå på toaletten var en plåga, haha, men annars var jag mest trött och öm i magen.

Två dagar efter äggplocket åkte vi in till kliniken igen för att sätta tillbaka ett befruktat ägg i mig. Det visade sig att de bara fick ut tre ägg och att det tyvärr bara var ett enda ägg som hade lyckats fortsätta att dela sig, ett sk embryo. Blev en liten besvikelse för oss då vi hade hoppats på att kunna frysa ned flera embryon. Ju fler embryon desto fler försök får vi. Vi får ju nämligen 3 gratis behandlingar med hormoner som kan innebära flera försök beroende på hur många embryon som blir bra.

Jag har sedan insättningen tagit hormoner 3 gånger per dag som ska stödja en eventuell graviditet. Jag har mått ännu sämre av dessa hormoner. Det har känts som att jag har haft PMS i två veckor. Vi fick med oss ett graviditetstest som vi skulle ta ca 16 dagar efter insättningen. Första veckan gick ganska fort och jag tänkte inte så mycket om jag var gravid eller inte. Sen i lördags fick jag migrän som jag brukar få innan min mens kommer. Jag insåg då att det inte hade gått vägen denna gång, men självklart hoppades jag innerst inne att jag hade fel. Tyvärr började jag att blöda i tisdags som sen ökade i mängden. Självaste testdagen var igår och jag tog testet då kliniken vill det. Kändes olustigt att testa när man redan hade beviset på att det inte gått vägen.

Så nu är det över för denna gång och vi måste vänta ända till hösten med nästa försök. Tyvärr måste man vänta en mens innan man får försöka igen och då när jag är redo är kliniken stängd pga sommarledigheter. Vi är ledsna då vi måste behöva vänta men vi mår ok. Vi hade blivit förvarnade att det är ytterst sällan man lyckas på första försöket. Jag ska nu försöka att njuta av sommaren som inte kan när man är gravid. Jag ska passa på att äta allt man inte får och dricka rosé och goda drinkar.

Ciao Ciao

En månad

Ja, det är nu en månad sen jag bloggade. Jag har under denna period varit ledig i nästan två veckor i enbart syfte att ta hand om mig själv. Alex har också varit ledig men inte lika länge. Vi var hundvakt en vecka, vilket var underbart. Vi gick på långa promenader två gånger om dagen. Vi sov ut varje morgon och jobbade mest i trädgården. Vi träffade knappt några vänner (bara några som hälsade på oss på fika).

Denna semester var verkligen ett bra drag för min själ och hälsa. Jag och Alex fick känna på det goda livet. Sol sol sol.

Vi har även lärt känna våra grannar bättre. Vi hade en stor gatufest kring påsk. Respektive hus fick ta med ett eget bord och mat som vi dukade upp som långbord på gatan på vår baksida. Denna gata är nämligen en återvändsgränd och därför stör vi inte andra. Vi blev nog 10 familjer totalt med en massa barn. Vi festade på länge tills vi inte orkade mer. Vi hade ju sån tur med vädret att vi kunde sitta ute på natten. Varma vindar så det var inga problem. Det finns två par som jag gillar mer än de andra som jag hoppas vi kan lära känna bättre. Ingen av dem vet vår historia och det känns lite konstigt ibland. De alla har barn och man märker att de förväntar sig att vi snart ska skaffa barn bara för att vi har flyttat till hus. Ibland lite irriterande men sinom tid kommer det att ske, för det bara måste ske. Varför inte egentligen, antingen är det ju våra biologiska barn eller adopterade. Tiden får utvisa.

Vi avslutade semestern med att ha en stor inflyttningsfest på Valborg. Det var stressigt men väldigt kul att så många kunde komma. Kändes deppigt att börja jobba i måndags, men det är ju det som krävs för att få leva det liv vi gör.

Hoppas ni läsare också har haft en bra påsk & Valborg!