Jag har nu genomgått min första IVF. Vem anande att detta skulle krävas. Känns sjukt overkligt att behöva kämpa så mycket för ett barn, när det var så lätt med Junior. Jag har valt att inget säga tidigare, vet inte varför men har bara inte velat outa det. Kanske för att det känns som ett misslyckande. Så det är därför mitt bloggade legat på is. IVF:en har pågått i en månad och tagit upp alla mina känslor, så det har inte funnits något annat att blogga om. Sen så ville jag inte heller bli för uppslukad av IVF:en och blogga om det för det bästa är att tänka på annat. Men nu känns det ok att berätta för er.
Våra läkare beslöt i slutet av januari att vi skulle få börja med IVF pga allt som vi har genomgått. De menar att chansen att jag blir gravid på egen hand är liten då jag har opererat bort min ena äggledare och de förstod att våra psyken började ta för mycket stryk. Att förlora ett barn och sedan inte kunna få barn är något som sakta men säkert tär på en tills man inte har någon energi att se det ljusa i livet. De flyttade fram oss i kön, som faktiskt är nästan 1,5år. Gissa om vi blev otroligt lättade. Vi är så tacksamma över att vi får denna hjälp av landstinget. Vi hade aldrig orkat vänta i 1,5 år så vi hade antagligen behövt att gå privat vilket kan kosta ganska mycket. Behandlingen behövs anpassas till min mens cykel så det bestämdes att vi skulle börja med första försöket i April.
Jag började alltså att ta hormonsprutor i april. Lite läskigt då man tar dem själv i magen. Jag tog en per kväll i fem dagar, sen tog jag 2 sprutor per kväll i ytterligare några dagar. Jag mådde sjukt illa och fick huvudvärk i början innan kroppen vande sig och var mer i balans. Jag fick även två sjukt stora finnar som jag aldrig brukar få.
Efter några dagar tog jag blodprov och gjorde ett ultraljud för att kolla att mina värden var ok och att äggblåsorna hade utvecklats som de skulle. Jag var otroligt orolig för en överstimulering som kan bli ganska allvarlig. Min oro fanns då jag hade svullnat en del i magen. Allt såg ok ut så jag kunde sen slappna av.
Sen den 10:e dagen var det dags för den sista 3:e typen av spruta som sätter igång ägglossningen. Inom 36-39 timmar måste äggplocket ske efter att den sprutan är tagen. Gissa om jag svullnade av den sprutan. Jag gick nästan upp 2 kilo. Vi åkte in till kliniken för själva äggplocket. Fy fan vad ont de gjorde. Jag fick alvedon, lugnande medel och morfin. De berättade att tyvärr kan man inte lindra smärtan på själva äggblåsorna så de sa att de kan göra ont beroende på hur de sitter. I början kändes det knappt och jag trodde att jag skulle klara allt galant. Sen helt plötsligt kom en smärta som är väldigt svår att beskriva. Jag skrek och svetten rann. Jag kunde inte ligga still. De gav mig mer morfin men det gick ändå inte. Så de lyckades bara att göra hål på 9 äggblåsor av 10. Jag mådde sen ganska ok och stannade kvar två timmar och sov. Sen åkte vi sjuktransport hem och jag gjorde inte så mycket mer. Tur nog hade jag tagit ledigt i några dagar så jag låg hemma och vilade. Att gå på toaletten var en plåga, haha, men annars var jag mest trött och öm i magen.
Två dagar efter äggplocket åkte vi in till kliniken igen för att sätta tillbaka ett befruktat ägg i mig. Det visade sig att de bara fick ut tre ägg och att det tyvärr bara var ett enda ägg som hade lyckats fortsätta att dela sig, ett sk embryo. Blev en liten besvikelse för oss då vi hade hoppats på att kunna frysa ned flera embryon. Ju fler embryon desto fler försök får vi. Vi får ju nämligen 3 gratis behandlingar med hormoner som kan innebära flera försök beroende på hur många embryon som blir bra.
Jag har sedan insättningen tagit hormoner 3 gånger per dag som ska stödja en eventuell graviditet. Jag har mått ännu sämre av dessa hormoner. Det har känts som att jag har haft PMS i två veckor. Vi fick med oss ett graviditetstest som vi skulle ta ca 16 dagar efter insättningen. Första veckan gick ganska fort och jag tänkte inte så mycket om jag var gravid eller inte. Sen i lördags fick jag migrän som jag brukar få innan min mens kommer. Jag insåg då att det inte hade gått vägen denna gång, men självklart hoppades jag innerst inne att jag hade fel. Tyvärr började jag att blöda i tisdags som sen ökade i mängden. Självaste testdagen var igår och jag tog testet då kliniken vill det. Kändes olustigt att testa när man redan hade beviset på att det inte gått vägen.
Så nu är det över för denna gång och vi måste vänta ända till hösten med nästa försök. Tyvärr måste man vänta en mens innan man får försöka igen och då när jag är redo är kliniken stängd pga sommarledigheter. Vi är ledsna då vi måste behöva vänta men vi mår ok. Vi hade blivit förvarnade att det är ytterst sällan man lyckas på första försöket. Jag ska nu försöka att njuta av sommaren som inte kan när man är gravid. Jag ska passa på att äta allt man inte får och dricka rosé och goda drinkar.
Ciao Ciao
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar